När man pratar om meningen med livet

I helgen hade jag en intressant konversation med en vän. Vi satt i timmar och pratade om vad meningen med livet är, vad det det innebär. Jag svarade kärlek. Han berättade hur många andra hade svarat. Rädsla. Likgiltighet. Det gjorde mig ledsen. Att det finns många människor som inte upplevt kärlek. Kärlek till vadå? Till människor, familj och vänner, till intressen - ens passion - det som driver livet vidare. Och till sig själv.

Vi diskuterade vidare om hur viktigt det är att förlåta sig själv. Saker man har gjort, sagt - men viktigast av allt - att man får skuldkänslor. Man skäms för sig själv.
Det hör ihop med den svenska jantelagen och giltighet. Att man har växt upp hela livet med att få höra "man ska inte vara förmer". Att människor runt omkring inte bryr sig. "Vad spelar det för roll?" Men det börjar växa fram en generation som är trött på detta. De vill synas, de vill spela roll. Varför tror ni så många bloggar, lägger upp videoklipp på sig själva?

När fokusen har lagts på oss, när vi väl får talan, ber vi automatiskt om ursäkt. Varför? Skammen. Men vi ska väl inte behöva det? Det är så viktigt att förlåta sig själv - och andra för deras misstag. För att det ska kunna gå behövs kärlek. Och mod. Mod, att kunna säga ifrån, att stå för det man tycker.
"Får man höra hela livet hur dålig man är, blir det man får höra i vuxen ålder, att man duger - en lögn." Sa min vän. Det slog mig, vad sant det är. Vad svårt man har att ta emot komplimanger. De sjunker inte helt in. De ligger mest och skvalpar uppe på ytan.

Vad krävs mer för att kunna stå emot? Civil kurage. Självrespekt.
Jag minns hur en vän för flera år sedan sa "Jag känner ingen annan som tar mera skit än du," Då tänkte jag det som en komplimang, att jag var snäll och omtänksam. Men idag inser jag att det var en kall sanning. Jag hade ingen självrespekt och inget mod. Nu säger jag ifrån när det blir för jobbigt, när vänner ber om hjälp. Jag tänker inte köra slut på mina krafter. Jag tänker inte tömma ut mig själv på någon som inte vill bli hjälpt.

Detta är också ett invecklat ämne - hur hjälper man någon? Detta skriver jag om nästa gång.

Tomt prat och snöstormar

Människor som bara pratar tomma ord. Visst är det irriterande? Som säger "gumman, såååå länge sen vi sågs, vi måste ta en fika typ snart" i en överdriven hög ton och kanske fnissar lite. Vi vet båda två att det inte kommer ske.
Eller man gör planer med någon för helgen, att vi ska ses, men inte bestämt vad. "Vi får se :)" :)?? :)?!?!?!?! på dig själv.
I sista minuten hör de av sig att det inte blev något. Det händer ofta så, om man inte har bestämda planer rinner det oftast ut i sanden. Tråkigt att det ska behöva bli så. Jag undrar hur man hanterar en sådan situation. Ska man säga till ens vänner att man vill ha nåt bestämt? Ska man byta vänner? Det är kanske att gå för långt. Jag tror varenda människa egentligen är så. Erkänner att jag också har varit sådan. Man ska ju kunna ställa krav i vänskapsförhållanden.
Ibland förbannar jag den svenska artigheten "javisst inga problem", när man egentligen vill säga "nej det är inte okej". Jag får kanske vara mer ärlig och skylla det på mina tyska gener. Rakt på sak.
Den svenska artigheten (eller artighet överhuvudtaget?) är lurig. Den får mig att tro att denna person är snäll och kanske tycker jag är en trevlig person att hänga med. Hur konstigt känns inte det när personen ändrat åsikt på tre röda sekunder och slutar höra av sig rätt plötsligt.
Man kan inte hjälpa det att tänka, kanske har man sagt något, gjort något förolämpande. Mina skämt var inte så roliga tydligen.
Då hamnar man i dom tankegångarna; bryr jag mig för mycket? Ska jag bara strunta i vad alla tycker?
Men det är inte så lätt. Det är mänskligt att bry sig om varandra och deras åsikter. Om är en öppen människa har man många möjligheter. Öppen för nya slags människor och vänskapen som kommer med dessa intressanta personer. Kärlek kan uppstå. Men det är även då man är mer mottaglig för smärta.
"That wall of yours - it may keep out pain, but it also may keep out love" En replik från serien Once Upon A Time.
Ska man bygga upp väggar och sluta bry sig? Kanske är det något som kommer med åldern. Man lär sig att skaka av sig tomma löften och hårda ord.

En till sak som är så irriterande när det pratas om min konst. Jag uppskattar alla fina kommenterar jag får och blir uppriktigt glad. Men denna kommentar "jag kanske till och med köper från dig haha ;)". Jaha men det har du inte gjort eller hur? Ännu värre är någon som faktiskt säger att de vill ha en tavla eller frågar vad jag säljer den för, jag ger dom priset och sedan är det helt tyst. Inget "jag ska tänka på saken" inget ja, inget nej. Total tystnad. Var priset för högt? Förväntade du dig gratis bara för att vi är vänner? Jag skulle ge bort saker gratis om jag inte lagt ner så mycket tid på det, eller det inte betydde något för mig.
Men jag har kämpat för min konst, slitit mitt hår och slängt så mycket papper för att det är så svårt. När någon sedan yttrar sig om att de vill ha konsten, då hoppas jag - ja, då tar mitt hjärta ett litet glädjeskutt- på att mödan blir belönad. Men denna tystnad får mig att gå lite sönder inombords.
Jag tar det väldigt personligt. Konst ÄR väldigt personligt. Hellre att man inte säger något alls, eller så köper man faktiskt konstverket.

Nu är jag lite lugnare inombords. Innan detta inlägg var det snöstorm - både utomhus och i mig.

Att våga gå mot strömmen

I fredags hade vi Nationella Proven i Svenska B. Såhär löd min muntliga presentation:

Text 1:

Från artikeln ”Facebook kan påverka jobbchanser”:

Klä dig för jobbet du vill ha, inte det du har, lyder ett talesätt. Kan man klä sig hur man vill på jobbet? Leda ett affärsmöte med japaner medan du är klädd i röda badshorts? Om det är så du vill vara klädd, byt jobb till badvakt. 

Vid jobbsökande kan chefer kolla upp ens privata liv på sociala medier och därifrån påverka beslutet om anställning. Bilder på hur man uppför sig och hur man klär sig kan orsaka tvivel om man passar för jobbet. Artikeln nämner Niklas Lundengård som har en tydlig personlig stil, men fått nekade av jobb. 

”Oblyga människor med en egen stil möts med skepsis i många branscher.””Förutom sitt ljusa långa hår, som han beskriver som en symbol, har Niklas Lundengård även en del tatueringar och så gillar han trasiga jeans. Något han kommer att fortsätta med oavsett vilket arbete han söker.” - Av Anna Möller, Upsala Nya Tidning 19.4.2010

Hur långt får man gå med den personliga stilen? Finns det gränser?Mycket beror på omständigheter, åt vilket företag man jobbar åt och vilken bransch man är i. I en klädesbutik är det accetabelt med egen stil, det till och med uppmuntras för att kännas mer avslappnat för kunderna och även få en mer känsla av åt vilken målgrupp butiken vänder sig emot.Inom arbete dras gränsen för stil vid rasism och kränkande budskap. Men ute på gatorna går människor med nazistiska symboler på kläderna utan att några större konsekvenser sker. De bryr sig inte. De går mot strömmen, trots att deras budskap är fel i våra ögon.

Text 2:Låten ”Bara döda fiskar flyter med strömmen” av Caj Karlsson, 2006.

Vi utan hakkors och hatbudskap då? Borde inte vi ännu mer våga ha på oss det vi vill?Att våga slita sig loss från själlösa trender och den gråa alldagliga folkmassan. Bara döda fiskar flyter med strömmen, sjunger Caj Karlsson, som jag har valt som andra text. 

”Jag struntar i regler, seder och bruk

Att älska är allt man behöver för att inte bli sjuk

Jag fattade mod, tog livet tillbaka

Kasta mitt ok av tystnad och försakan” sjunger han vidare.

Varför klär de flesta sig likadant? För att det är okomplicerat eller man har inget stort intresse för mode. Men oftast handlar det om människofruktan. Rädsla för andras åsikter, att inte bli accepterad.

För 4 år sedan klädde jag mig som de vänner jag hängde med, för att jag ville vara kvar i deras gäng och bli sedd. Men det slutade med att jag drogs mellan barndomsvänner och ”de som alltid hängde på McDonalds med rufsiga luggar och cigg”. Min vän sen lekis kallade mig falsk. För 3 år sedan slutade jag bry mig. Jag färgade håret rött, blev galen och slutade vara en död fisk. Folk sa att de gillade mig, för att jag har min personliga stil. 

Jag håller med Caj. Det som kommer fram i låttexten är rätt klart, skribenten känner sig mer levande av att strunta i samhällets regler och följa sina drömmar. Att våga gå mot strömmen mår man bättre av.De sista raderna Caj sjunger lyder: 

"Och inte fan är jag död och inte heller någon fisk

Nej, även om det finns på papper att jag inte är frisk"

för långa romaner och klottriga idéer som förmodligen kommer knycklas ihop och kastas bakom min rygg

Jag är en otroligt glad tjej idag. Länge länge har jag letat efter en fin, gammal skrivmaskin. Och idag hittade min mamma den på en loppis för ynka 300 kronor. Det bästa är ju att den fungerar! Är helt kär i den. Nu står den på mitt skrivbord och jag kan liksom inte låta bli att titta på den var tionde minut. Åh.

TRANSLATION:
My mom found a type mashine today. I'm so happy! It's really beautiful and old, and it works!