Det här med vänskapsrelationer och eviga väntan på sms (svara då)

Varför ska det vara så svårt att svara på sms ibland? Att man själv har varit där ofta förnekar jag inte. Telefonen plingar till, man tar upp den ur väskan och ser sms:et, svarar på det mentalt. Men lägger ner den igen för man tänker att man ska svara senare, när man sitter ner i lugn och ro på tunnelbanan. Visst tar man upp telefonen då, men för att sätta på musik och kolla Facebook. Och så har man glömt att svara, igen.
Men det är onekligen irriterande när andra gör det mot en själv, speciellt om man ställt en fråga. Man frågar sina kompisar på fredagseftermiddagen vad ens planer för helgen är. Halv åtta får man svar "vi ska dit. kom!" Tack för att ni vill att jag ska komma. Men när man frågar om mer information, när de ska dit/ hur länge de ska stanna etc. blir det tyst. Lätt att planera sin kväll då när man inte vet tid eller plats! (läs ironi).
Det händer ofta att när jag frågar om information, förbli det tyst. Nu är det inte så att jag begär en detaljerad plan. Men jag skulle uppskatta ett slags svar. Ett enkelt "vet inte för tillfället, men hör av mig senare" räcker för mig. Då vet jag att man har läst min fråga.

Jag kanske låter lite forever-alone med detta inlägg, jag kanske ÄR det (sob), men så får det vara. Många har sina "gäng", specifika personer de brukar hänga med varenda helg. Kanske har man en pojkvän, en rumskompis, ett syskon och deras kompisar som man umgås med. Eller den där bästa vännen som är praktiskt taget familj, för man hänger så ofta med varandra.
Jag har inte den sortens sällskap. Jag har ingen pojkvän, som man kan introducera mig för hans vänner. Jag har ingen rumskompis som kan dra med mig på grejer. Jag har en bror, men vi är väldigt olika och jag har försökt få med honom, men han vill inte alls träffa mina vänner.
Visst har jag nära vänner, men inte den där relationen när vännen är som fastklistrad på sidan.
Ibland tänker jag att det skulle vara enklare att ha en syster, eller en rumskompis. Speciellt när man går ut.
Jag har kusiner i Tyskland och när jag är hos dom, Leila och Tamina t.ex, brukar vi sätta på musik, hälla upp ett glas vin och göra oss i ordning. Man rotar runt i varandras garderober och lånar smink och ber om hjälp att fixa håret. Sedan går vi ut tillsammans och kommer hem tillsammans.
Det är tryggt på kvällen om man har sällskap. Men det är också mer peppigt att ha sällskap på väg ut. Att man åker tillsammans med någon, någon som man träffar upp innan man möter upp det stora gänget.

Jag åker oftast själv till ställen, möter det där stora gänget med en gång. Så åker jag själv därifrån också. Den enda fördelen jag kan se med det är att, när jag är redo så åker jag, jag behöver inte vänta på någon. Eller någon behöver inte vänta på mig.
Men det känns lite ensamt. Jag har många bekanta, en stor umgängeskrets. Men jag skulle vilja ha mer av den intima relationen mellan personer. När man är ca 4-8 personer som brukar umgås.

Kanske är det dessa TV-serier som påverkar oss. Vänner, How I Met Your Mother, New Girl för att nämna några. 5-6 personer som bor ihop, eller nära varandra, och umgås nästan bara med varandra. De fikar, grälar, går på konserter, växer upp ihop.
Medan jag skriver denna text väntar jag fortfarande på svar. Ibland blir jag så frustrerad över att jag inte får svar att jag skickar flera ? på raken. Ett sms med ett ? i taget.
Jag vet inte hur jag uppfattas. Kanske som en klängig surkärring. Det bryr jag mig inte om. Det får bli som det blir. Om de vänner som tycker det är irriterande och inte fattar vinken, att jag gång på gång spammar dom med sms och frågor, då tappar vi kanske kontakten med tiden. Men det gör inte mig något. Man måste rensa bland "vänner".

Nu ska jag fortsätta att lyssna på punkrock, vänta på sms och hoppas på att kvällen blir rolig ändå.