"hallå", hörs en liten viskning från andra sidan rummet

Hej, tio månader senare. Vad hände här liksom? Det blev ett långt uppehåll, utan att jag tänkt mig det skulle bli uppehåll. Men livet händer och vardagen händer, så glömmer man bort det.
Jag lever och bor kvar i Norrköping, i alla fall. Tänkte berätta mer en annan dag, snart, vad som händer. Men ett litet hej slänger jag in snabbt och bjuder på två bilder från Ryssland från i maj. Vi hörs snart igen.

Att känna någon

Det är som att man letar efter den där radiokanalen. Man rattar in och får direkt in rätt frekvens. 87,5. För vissa är det så lätt att hitta denna frekvens med en gång. 

Men andra letar efter denna. De vrider höger, höger, vänster, nej det var för långt, höger igen, vart tog den vägen? ah här är den. 

De rattar fram och tillbaka utan att egentligen veta vad de vill lyssna på. Sedan hittar de 87,5 och de gillar musiken som spelas. Så de stannar på den. De har på radion i bakgrunden, inte så att det stör, medan de lagar mat. 

Men vi skruvar upp volymen så att trummor och cymbaler ljuder över hela lägenheten och väcker grannarna.

När man pratar om meningen med livet

I helgen hade jag en intressant konversation med en vän. Vi satt i timmar och pratade om vad meningen med livet är, vad det det innebär. Jag svarade kärlek. Han berättade hur många andra hade svarat. Rädsla. Likgiltighet. Det gjorde mig ledsen. Att det finns många människor som inte upplevt kärlek. Kärlek till vadå? Till människor, familj och vänner, till intressen - ens passion - det som driver livet vidare. Och till sig själv.

Vi diskuterade vidare om hur viktigt det är att förlåta sig själv. Saker man har gjort, sagt - men viktigast av allt - att man får skuldkänslor. Man skäms för sig själv.
Det hör ihop med den svenska jantelagen och giltighet. Att man har växt upp hela livet med att få höra "man ska inte vara förmer". Att människor runt omkring inte bryr sig. "Vad spelar det för roll?" Men det börjar växa fram en generation som är trött på detta. De vill synas, de vill spela roll. Varför tror ni så många bloggar, lägger upp videoklipp på sig själva?

När fokusen har lagts på oss, när vi väl får talan, ber vi automatiskt om ursäkt. Varför? Skammen. Men vi ska väl inte behöva det? Det är så viktigt att förlåta sig själv - och andra för deras misstag. För att det ska kunna gå behövs kärlek. Och mod. Mod, att kunna säga ifrån, att stå för det man tycker.
"Får man höra hela livet hur dålig man är, blir det man får höra i vuxen ålder, att man duger - en lögn." Sa min vän. Det slog mig, vad sant det är. Vad svårt man har att ta emot komplimanger. De sjunker inte helt in. De ligger mest och skvalpar uppe på ytan.

Vad krävs mer för att kunna stå emot? Civil kurage. Självrespekt.
Jag minns hur en vän för flera år sedan sa "Jag känner ingen annan som tar mera skit än du," Då tänkte jag det som en komplimang, att jag var snäll och omtänksam. Men idag inser jag att det var en kall sanning. Jag hade ingen självrespekt och inget mod. Nu säger jag ifrån när det blir för jobbigt, när vänner ber om hjälp. Jag tänker inte köra slut på mina krafter. Jag tänker inte tömma ut mig själv på någon som inte vill bli hjälpt.

Detta är också ett invecklat ämne - hur hjälper man någon? Detta skriver jag om nästa gång.

Det här med vänskapsrelationer och eviga väntan på sms (svara då)

Varför ska det vara så svårt att svara på sms ibland? Att man själv har varit där ofta förnekar jag inte. Telefonen plingar till, man tar upp den ur väskan och ser sms:et, svarar på det mentalt. Men lägger ner den igen för man tänker att man ska svara senare, när man sitter ner i lugn och ro på tunnelbanan. Visst tar man upp telefonen då, men för att sätta på musik och kolla Facebook. Och så har man glömt att svara, igen.
Men det är onekligen irriterande när andra gör det mot en själv, speciellt om man ställt en fråga. Man frågar sina kompisar på fredagseftermiddagen vad ens planer för helgen är. Halv åtta får man svar "vi ska dit. kom!" Tack för att ni vill att jag ska komma. Men när man frågar om mer information, när de ska dit/ hur länge de ska stanna etc. blir det tyst. Lätt att planera sin kväll då när man inte vet tid eller plats! (läs ironi).
Det händer ofta att när jag frågar om information, förbli det tyst. Nu är det inte så att jag begär en detaljerad plan. Men jag skulle uppskatta ett slags svar. Ett enkelt "vet inte för tillfället, men hör av mig senare" räcker för mig. Då vet jag att man har läst min fråga.

Jag kanske låter lite forever-alone med detta inlägg, jag kanske ÄR det (sob), men så får det vara. Många har sina "gäng", specifika personer de brukar hänga med varenda helg. Kanske har man en pojkvän, en rumskompis, ett syskon och deras kompisar som man umgås med. Eller den där bästa vännen som är praktiskt taget familj, för man hänger så ofta med varandra.
Jag har inte den sortens sällskap. Jag har ingen pojkvän, som man kan introducera mig för hans vänner. Jag har ingen rumskompis som kan dra med mig på grejer. Jag har en bror, men vi är väldigt olika och jag har försökt få med honom, men han vill inte alls träffa mina vänner.
Visst har jag nära vänner, men inte den där relationen när vännen är som fastklistrad på sidan.
Ibland tänker jag att det skulle vara enklare att ha en syster, eller en rumskompis. Speciellt när man går ut.
Jag har kusiner i Tyskland och när jag är hos dom, Leila och Tamina t.ex, brukar vi sätta på musik, hälla upp ett glas vin och göra oss i ordning. Man rotar runt i varandras garderober och lånar smink och ber om hjälp att fixa håret. Sedan går vi ut tillsammans och kommer hem tillsammans.
Det är tryggt på kvällen om man har sällskap. Men det är också mer peppigt att ha sällskap på väg ut. Att man åker tillsammans med någon, någon som man träffar upp innan man möter upp det stora gänget.

Jag åker oftast själv till ställen, möter det där stora gänget med en gång. Så åker jag själv därifrån också. Den enda fördelen jag kan se med det är att, när jag är redo så åker jag, jag behöver inte vänta på någon. Eller någon behöver inte vänta på mig.
Men det känns lite ensamt. Jag har många bekanta, en stor umgängeskrets. Men jag skulle vilja ha mer av den intima relationen mellan personer. När man är ca 4-8 personer som brukar umgås.

Kanske är det dessa TV-serier som påverkar oss. Vänner, How I Met Your Mother, New Girl för att nämna några. 5-6 personer som bor ihop, eller nära varandra, och umgås nästan bara med varandra. De fikar, grälar, går på konserter, växer upp ihop.
Medan jag skriver denna text väntar jag fortfarande på svar. Ibland blir jag så frustrerad över att jag inte får svar att jag skickar flera ? på raken. Ett sms med ett ? i taget.
Jag vet inte hur jag uppfattas. Kanske som en klängig surkärring. Det bryr jag mig inte om. Det får bli som det blir. Om de vänner som tycker det är irriterande och inte fattar vinken, att jag gång på gång spammar dom med sms och frågor, då tappar vi kanske kontakten med tiden. Men det gör inte mig något. Man måste rensa bland "vänner".

Nu ska jag fortsätta att lyssna på punkrock, vänta på sms och hoppas på att kvällen blir rolig ändå.

Tomt prat och snöstormar

Människor som bara pratar tomma ord. Visst är det irriterande? Som säger "gumman, såååå länge sen vi sågs, vi måste ta en fika typ snart" i en överdriven hög ton och kanske fnissar lite. Vi vet båda två att det inte kommer ske.
Eller man gör planer med någon för helgen, att vi ska ses, men inte bestämt vad. "Vi får se :)" :)?? :)?!?!?!?! på dig själv.
I sista minuten hör de av sig att det inte blev något. Det händer ofta så, om man inte har bestämda planer rinner det oftast ut i sanden. Tråkigt att det ska behöva bli så. Jag undrar hur man hanterar en sådan situation. Ska man säga till ens vänner att man vill ha nåt bestämt? Ska man byta vänner? Det är kanske att gå för långt. Jag tror varenda människa egentligen är så. Erkänner att jag också har varit sådan. Man ska ju kunna ställa krav i vänskapsförhållanden.
Ibland förbannar jag den svenska artigheten "javisst inga problem", när man egentligen vill säga "nej det är inte okej". Jag får kanske vara mer ärlig och skylla det på mina tyska gener. Rakt på sak.
Den svenska artigheten (eller artighet överhuvudtaget?) är lurig. Den får mig att tro att denna person är snäll och kanske tycker jag är en trevlig person att hänga med. Hur konstigt känns inte det när personen ändrat åsikt på tre röda sekunder och slutar höra av sig rätt plötsligt.
Man kan inte hjälpa det att tänka, kanske har man sagt något, gjort något förolämpande. Mina skämt var inte så roliga tydligen.
Då hamnar man i dom tankegångarna; bryr jag mig för mycket? Ska jag bara strunta i vad alla tycker?
Men det är inte så lätt. Det är mänskligt att bry sig om varandra och deras åsikter. Om är en öppen människa har man många möjligheter. Öppen för nya slags människor och vänskapen som kommer med dessa intressanta personer. Kärlek kan uppstå. Men det är även då man är mer mottaglig för smärta.
"That wall of yours - it may keep out pain, but it also may keep out love" En replik från serien Once Upon A Time.
Ska man bygga upp väggar och sluta bry sig? Kanske är det något som kommer med åldern. Man lär sig att skaka av sig tomma löften och hårda ord.

En till sak som är så irriterande när det pratas om min konst. Jag uppskattar alla fina kommenterar jag får och blir uppriktigt glad. Men denna kommentar "jag kanske till och med köper från dig haha ;)". Jaha men det har du inte gjort eller hur? Ännu värre är någon som faktiskt säger att de vill ha en tavla eller frågar vad jag säljer den för, jag ger dom priset och sedan är det helt tyst. Inget "jag ska tänka på saken" inget ja, inget nej. Total tystnad. Var priset för högt? Förväntade du dig gratis bara för att vi är vänner? Jag skulle ge bort saker gratis om jag inte lagt ner så mycket tid på det, eller det inte betydde något för mig.
Men jag har kämpat för min konst, slitit mitt hår och slängt så mycket papper för att det är så svårt. När någon sedan yttrar sig om att de vill ha konsten, då hoppas jag - ja, då tar mitt hjärta ett litet glädjeskutt- på att mödan blir belönad. Men denna tystnad får mig att gå lite sönder inombords.
Jag tar det väldigt personligt. Konst ÄR väldigt personligt. Hellre att man inte säger något alls, eller så köper man faktiskt konstverket.

Nu är jag lite lugnare inombords. Innan detta inlägg var det snöstorm - både utomhus och i mig.

Favoritbok: INNAN JAG DÖR//BEFORE I DIE

En av mina favoritböcker genom tiderna är Innan jag dör, skriven av Jenny Downham. Den handlar om unga Tessa med diagnosen leukemi. Hon vet att hon kommer att dö, så därför skriver hon en lista över saker hon vill göra innan hon dör. En av de sakerna är att bli kär, som hon blir i grannen Adam.

För två år sedan gjordes även en filmatisering av boken, vilket gjorde mig överlycklig. Tyckte filmen höll sig i nära linje med boken, vilket inte händer så ofta. Klart att ändringar gjordes, men originalhistorien är densamme.

Grinade som en bebis i slutet av filmen, precis som varje gång jag läser klart boken. Otroligt välskrivet och vackert. Läs gärna boken och se filmen efter!

Changing mood status: autum

Höst. Det är som en solnedgång. I september börjar det skymma. I oktober börjar solen närma sig horisonten och himlen ser ut som eld. I november skymtar de sista solstrålarna innan allt mörknar. December. Natt. Hela vintern är som en natt. Kall och mörk. Sen börjar solen gå upp igen någon gång i mars.

Jag tänker ladda upp för hösten med nostalgisk musik och en massa filmkvällar, gärna med en hand att hålla.
 Måste tipsa om bandet We The Committee, passar perfekt för mysiga regnkvällar.

jag är inte död, jag lovar.

3 månader efter studenten och man undrar vart tog tiden vägen?
Jag har inte ens visat studenten.
Kanske orkar jag göra det. Kanske inte.
Har så himla mycket bilder att redigera och lägga upp.
Men kom igen, blogga är inte så värst kul ändå.
Bara ett roligt sätt att använda bilderna på och visa andra att man inte satt hemma en fredagkväll.
Nä, skoja. Det gör man ju faktiskt rätt ofta.

Så vad gör jag?
Just nu äter jag bullar och kollar på utlandstudier i Nice.
Tänk så trevligt, att få plugga franska vid Medelhavet, bland yachter och stiliga skäggiga män i kostymer. MMmhm.
Funderar på att kolla Whose Line Is It Anyway, som måste vara jordens bästa komedishow.
Varm choklad? Orkar jag resa mig ur sängen?
Nästa destination: köket.

Hejdå, osammanhängande meningar.

Att längta "hem"

Jag vet vad jag vill med livet. Jag vill så mycket och har så många drömmar att mina tankar exploderar in i varandra.

Men jag hade en stabil 5-års-plan, så säker att vad skulle kunna komma ivägen att jag inte håller den? År ett ta studenten och hitta ett arbete på heltid. År två jobba som målarlärling och fika med vänner och drömma mig bort. År tre börja på dekorationsmåleri skola och bo i min egna slitna lägenhet i Norrköping. År fyra fortsätta utbildningen och fika med nyfunna vänner. År fem flytta till Tyskland och känna mig hemma.

Men efter ha varit i Tyskland över nyår och träffat släktingar, dansat på klottriga klubbar och druckit öl, slog det mig. På tåget på väg hem, innan jag skulle gå av och byta tåg i Hamburg, sprack min plan.
Jag vill ju inte alls vänta FEM ÅR innan jag kan känna mig hemma. Jag vill inte stå ut med dyra luncher, 100 kronor för gin&tonic, svartklädda människor som springer överallt, ställen som stänger kl 3 och man måste vara gammal för att komma in när allt man vill är att dansa. Inte det här i FEM ÅR.

Man har vänner från andra länder som lovprisar Stockholm och tycker allt är "sååå mysiiigt" och alla kaféer och all fika och människorna är sååå trevliga, snygga, stiliga. Så står man bredvid och nickar, ler, men istället tänker man "visst visst." hjärtat liksom längtar bort och man planerar sin flykt från den gråa staden när de andra instagrammar över en latte.

Men så kommer tvivlet ändå. Sommarkvällar i Vitabergsparken med picknick, båten till Gröna Lund, promenader på Södermalm. Vinter i Gamla Stan. Det gör Stockholm värt, det som håller fast mig.
Fast så går man längs Slussen, det snöar iskorn och sucket kommer utan förvarning. T-Centralen, rusningstid en fredag vid lönehelg, sucket igen. Lördag kväll, går förbi Sturehof och alla är klädda i päls, grått beige svart.
Om jag suckar i denna stad, då mår jag väl inte bra här? Jag vill inte sucka, inte ha den där tunga känslan i bröskorgen.

Kanske att jag en dag kommer älska Stockholm. Men jag måste få åka bort, liksom utanför Sverige, uppleva andra människor, platser, kulturer. Kanske måste man sakna det innan man kan uppskatta det.
Utbildning då? Jag håller alternativen öppna. Kanske jag går på grafisk design-kurs i Florens ett år, eller målar i Paris ett halvår. Kanske hittar jag något i Tyskland med en gång.
Vad som helst, bara jag får åka bort.
Min plan nu: Ta studenten, hitta jobb, skramla ihop pengar och dra fort som tusan härifrån. Sen får vi se vad händer.

Lyckliga jag, Hannover 2011.

TRANSLATION:
I had a 5-year-plan, but getting so tired of Sweden. I just wanna run away as soon as possible to Germany. So we'll see what happens in the future.

Att våga gå mot strömmen

I fredags hade vi Nationella Proven i Svenska B. Såhär löd min muntliga presentation:

Text 1:

Från artikeln ”Facebook kan påverka jobbchanser”:

Klä dig för jobbet du vill ha, inte det du har, lyder ett talesätt. Kan man klä sig hur man vill på jobbet? Leda ett affärsmöte med japaner medan du är klädd i röda badshorts? Om det är så du vill vara klädd, byt jobb till badvakt. 

Vid jobbsökande kan chefer kolla upp ens privata liv på sociala medier och därifrån påverka beslutet om anställning. Bilder på hur man uppför sig och hur man klär sig kan orsaka tvivel om man passar för jobbet. Artikeln nämner Niklas Lundengård som har en tydlig personlig stil, men fått nekade av jobb. 

”Oblyga människor med en egen stil möts med skepsis i många branscher.””Förutom sitt ljusa långa hår, som han beskriver som en symbol, har Niklas Lundengård även en del tatueringar och så gillar han trasiga jeans. Något han kommer att fortsätta med oavsett vilket arbete han söker.” - Av Anna Möller, Upsala Nya Tidning 19.4.2010

Hur långt får man gå med den personliga stilen? Finns det gränser?Mycket beror på omständigheter, åt vilket företag man jobbar åt och vilken bransch man är i. I en klädesbutik är det accetabelt med egen stil, det till och med uppmuntras för att kännas mer avslappnat för kunderna och även få en mer känsla av åt vilken målgrupp butiken vänder sig emot.Inom arbete dras gränsen för stil vid rasism och kränkande budskap. Men ute på gatorna går människor med nazistiska symboler på kläderna utan att några större konsekvenser sker. De bryr sig inte. De går mot strömmen, trots att deras budskap är fel i våra ögon.

Text 2:Låten ”Bara döda fiskar flyter med strömmen” av Caj Karlsson, 2006.

Vi utan hakkors och hatbudskap då? Borde inte vi ännu mer våga ha på oss det vi vill?Att våga slita sig loss från själlösa trender och den gråa alldagliga folkmassan. Bara döda fiskar flyter med strömmen, sjunger Caj Karlsson, som jag har valt som andra text. 

”Jag struntar i regler, seder och bruk

Att älska är allt man behöver för att inte bli sjuk

Jag fattade mod, tog livet tillbaka

Kasta mitt ok av tystnad och försakan” sjunger han vidare.

Varför klär de flesta sig likadant? För att det är okomplicerat eller man har inget stort intresse för mode. Men oftast handlar det om människofruktan. Rädsla för andras åsikter, att inte bli accepterad.

För 4 år sedan klädde jag mig som de vänner jag hängde med, för att jag ville vara kvar i deras gäng och bli sedd. Men det slutade med att jag drogs mellan barndomsvänner och ”de som alltid hängde på McDonalds med rufsiga luggar och cigg”. Min vän sen lekis kallade mig falsk. För 3 år sedan slutade jag bry mig. Jag färgade håret rött, blev galen och slutade vara en död fisk. Folk sa att de gillade mig, för att jag har min personliga stil. 

Jag håller med Caj. Det som kommer fram i låttexten är rätt klart, skribenten känner sig mer levande av att strunta i samhällets regler och följa sina drömmar. Att våga gå mot strömmen mår man bättre av.De sista raderna Caj sjunger lyder: 

"Och inte fan är jag död och inte heller någon fisk

Nej, även om det finns på papper att jag inte är frisk"

att inte höra Mr Brightside spelas live eller inte få se sina vänners leenden?

Om du råkade ut för en olycka och ett av dina sinnen skulle sluta fungera. Antingen hörseln eller synen.
Om du fick välja
Döv eller blind?
Vad skulle det bli?

Jag skulle ta döv. Jag skulle sakna höra ny musik, gå på konserter, höra Sean Connery's röst. Men all den musiken man tidigare hört finns ju i minnet. Jag skulle kunna komma ihåg melodin av Mr Brightside om jag bara hade texten framför mig. Och på fester känner man ju basen, det är bara att röra sig efter den.
Och så måste man lära sig teckenspråk och läsa folks läppar.

Men jag skulle inte riktigt leva om jag blev blind. Att inte kunna se nya ansikten, människors ögonfärger. Att inte kunna skriva för hand och sedan läsa det. Att inte kunna måla. Det skulle vara det värsta. Att inte kunna jobba med det jag ägnar mitt liv åt.
Eller få se konst på Nationalmuséet. Eller se när solen går upp över horisonten. Eller se storstäders nattbelysning. Eller se små mopsvalpars skrynkliga ansikten.

Så vad skulle du välja?

Sherlock Holmes sovrum

I tisdags när jag var på IKEA med Natalia för att leta gardiner blev det självklart att man tittade på kök, vardagsrum och sovrum. Det här sovrummet tyckte vi var speciellt fint och mysigt.
Har ni sett serien Sherlock som gått på svt? (om inte, så MÅSTE ni!) Vi tyckte att detta sovrum skulle passa Sherlock. Lila, mörkt, mysigt och lite elegant.

TRANSLATION:

Have you seen the tv-show Sherlock? Thought this room at IKEA would fit him very well.

Tankar och fint såhär i början av månaden.

TRANSLATION:

Thoughts and pretty stuff in the beginning of this month.