"hallå", hörs en liten viskning från andra sidan rummet

Hej, tio månader senare. Vad hände här liksom? Det blev ett långt uppehåll, utan att jag tänkt mig det skulle bli uppehåll. Men livet händer och vardagen händer, så glömmer man bort det.
Jag lever och bor kvar i Norrköping, i alla fall. Tänkte berätta mer en annan dag, snart, vad som händer. Men ett litet hej slänger jag in snabbt och bjuder på två bilder från Ryssland från i maj. Vi hörs snart igen.

Min nya rumskamrat: en hårboll

Detta är Heimer. Han är sex, snart 7 år och är väldigt fluffig. Han gillar att bli klappad på magen och har inget emot att jag håller hans tass när jag somnar. Han har väldigt mycket att säga, dock så mjauar han lite konstigt. Han är min nya rumskompis och vi gillar varandra väldigt mycket.
 

Att känna någon

Det är som att man letar efter den där radiokanalen. Man rattar in och får direkt in rätt frekvens. 87,5. För vissa är det så lätt att hitta denna frekvens med en gång. 

Men andra letar efter denna. De vrider höger, höger, vänster, nej det var för långt, höger igen, vart tog den vägen? ah här är den. 

De rattar fram och tillbaka utan att egentligen veta vad de vill lyssna på. Sedan hittar de 87,5 och de gillar musiken som spelas. Så de stannar på den. De har på radion i bakgrunden, inte så att det stör, medan de lagar mat. 

Men vi skruvar upp volymen så att trummor och cymbaler ljuder över hela lägenheten och väcker grannarna.

Selfies (period: vinter)

Här kommer en rad selfies på mig under vinterns gång. Just nu är jag i ett bra läge, där jag accepterat att det är såhär jag ser ut och hur fabulös man kan se ut med fransförlängning.

I november klippte jag håret väldigt kort. December fick jag träffa söta taxen Steve.

I januari åkte jag pulka och kände mig som en snögubbe.

Sen skaffade jag äntligen fransförlängning efter 3 månader utan (!).

Photo shoot: AMANDA

I höstas fick jag äran att fotografera Amanda från Linköping. Hon berättade att hon aldrig gjort sådant här förut och var lite nervös. Men jag tyckte hon var en naturbegåvning och förstod snabbt vad jag ville. Sen är jag lite avundsjuk på hennes vackra röda hår, som är naturligt. Platsen för fotograferingen var vid Ekenäs Slott. Jag hoppas att jag får turen att fortsätta sammarbeta med henne.

(Jag bloggar via appen Blogger från min iPad och hoppas allt ser ut som det ska. Min dator är tyvärr inne på reparation, då den bestämde sig för att dö plötsligt.)

När man pratar om meningen med livet

I helgen hade jag en intressant konversation med en vän. Vi satt i timmar och pratade om vad meningen med livet är, vad det det innebär. Jag svarade kärlek. Han berättade hur många andra hade svarat. Rädsla. Likgiltighet. Det gjorde mig ledsen. Att det finns många människor som inte upplevt kärlek. Kärlek till vadå? Till människor, familj och vänner, till intressen - ens passion - det som driver livet vidare. Och till sig själv.

Vi diskuterade vidare om hur viktigt det är att förlåta sig själv. Saker man har gjort, sagt - men viktigast av allt - att man får skuldkänslor. Man skäms för sig själv.
Det hör ihop med den svenska jantelagen och giltighet. Att man har växt upp hela livet med att få höra "man ska inte vara förmer". Att människor runt omkring inte bryr sig. "Vad spelar det för roll?" Men det börjar växa fram en generation som är trött på detta. De vill synas, de vill spela roll. Varför tror ni så många bloggar, lägger upp videoklipp på sig själva?

När fokusen har lagts på oss, när vi väl får talan, ber vi automatiskt om ursäkt. Varför? Skammen. Men vi ska väl inte behöva det? Det är så viktigt att förlåta sig själv - och andra för deras misstag. För att det ska kunna gå behövs kärlek. Och mod. Mod, att kunna säga ifrån, att stå för det man tycker.
"Får man höra hela livet hur dålig man är, blir det man får höra i vuxen ålder, att man duger - en lögn." Sa min vän. Det slog mig, vad sant det är. Vad svårt man har att ta emot komplimanger. De sjunker inte helt in. De ligger mest och skvalpar uppe på ytan.

Vad krävs mer för att kunna stå emot? Civil kurage. Självrespekt.
Jag minns hur en vän för flera år sedan sa "Jag känner ingen annan som tar mera skit än du," Då tänkte jag det som en komplimang, att jag var snäll och omtänksam. Men idag inser jag att det var en kall sanning. Jag hade ingen självrespekt och inget mod. Nu säger jag ifrån när det blir för jobbigt, när vänner ber om hjälp. Jag tänker inte köra slut på mina krafter. Jag tänker inte tömma ut mig själv på någon som inte vill bli hjälpt.

Detta är också ett invecklat ämne - hur hjälper man någon? Detta skriver jag om nästa gång.