Vi diskuterade vidare om hur viktigt det är att förlåta sig själv. Saker man har gjort, sagt - men viktigast av allt - att man får skuldkänslor. Man skäms för sig själv.
Det hör ihop med den svenska jantelagen och giltighet. Att man har växt upp hela livet med att få höra "man ska inte vara förmer". Att människor runt omkring inte bryr sig. "Vad spelar det för roll?" Men det börjar växa fram en generation som är trött på detta. De vill synas, de vill spela roll. Varför tror ni så många bloggar, lägger upp videoklipp på sig själva?
När fokusen har lagts på oss, när vi väl får talan, ber vi automatiskt om ursäkt. Varför? Skammen. Men vi ska väl inte behöva det? Det är så viktigt att förlåta sig själv - och andra för deras misstag. För att det ska kunna gå behövs kärlek. Och mod. Mod, att kunna säga ifrån, att stå för det man tycker.
"Får man höra hela livet hur dålig man är, blir det man får höra i vuxen ålder, att man duger - en lögn." Sa min vän. Det slog mig, vad sant det är. Vad svårt man har att ta emot komplimanger. De sjunker inte helt in. De ligger mest och skvalpar uppe på ytan.
Vad krävs mer för att kunna stå emot? Civil kurage. Självrespekt.
Jag minns hur en vän för flera år sedan sa "Jag känner ingen annan som tar mera skit än du," Då tänkte jag det som en komplimang, att jag var snäll och omtänksam. Men idag inser jag att det var en kall sanning. Jag hade ingen självrespekt och inget mod. Nu säger jag ifrån när det blir för jobbigt, när vänner ber om hjälp. Jag tänker inte köra slut på mina krafter. Jag tänker inte tömma ut mig själv på någon som inte vill bli hjälpt.
Detta är också ett invecklat ämne - hur hjälper man någon? Detta skriver jag om nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
eller vad tycker du?