Att vara ungdom i dagens samhälle

Det är tomma dagar. Jag väntar hela tiden. Väntar på att allt ska vända.
I mitten av oktober fick jag flytta in hos min kompis Linda som bor i Skärmabrink. Hennes rumskompis var ute på äventyr i Asien ett par veckor, så jag tog hennes säng under tiden.
Vi hade det mysigt, hennes pojkvän var ofta över, så vi var en trio med filmkvällar och gymbesök.
Men ungefär samtidigt började jobben ta slut. Jag jobbar ju som målare sen juni i år och det har flutit på bra tills dess.

Det blev korta dagar, tills det blev inga dagar alls. Jag stannade hemma och kollade på serier, åt, sov. Kunde ibland hoppa in på min pappas företag, men inte är det heller mycket. Och man känner sig överflödig. Dock är det perfekt för att lyssna på podcasts.
Nu är det början av december och det ser fortfarande osäkert ut. Det har varit svårt att planera sina dagar, då man väntar på telefonsamtal "Jamen det kan ju vända när som helst".

Jag fyller dagarna med att träffa vänner ibland på eftermiddagarna, går till gymmet, kollar på allt för många serier och - HELT NY AKTIVITET- dansa LINDY HOP (!!!!). Eller, det har jag gjort sedan augusti.
Men det är väldigt roligt och blir roligare för varje gång. Ibland, på väg till dansen, blir jag nervös och tänker "ska jag verkligen gå", men gör det i slutändan. Man träffar nytt folk varje gång, får dansa med trevliga människor.

Jag bor hemma hos mina föräldrar nu igen och längtan att få ha något eget har aldrig varit starkare. För att vara ärlig känns det konstigt att anpassa sig till någon annans regler, för de känns inte logiska längre. Det är inga nya regler, mina föräldrar handlar/tänker så av gammal vana. Men det känns inte rätt för mig.
"Jamen när är du hemma då? Stannar du inte till middagen? Vad/när ska du äta? Varför har du inte fixat det ännu?"
Men... Jag vill inte missa dansen bara för att middagen är precis klar och ni insisterar på att äta minst en måltid tillsammans VARJE dag.
Det blir ju så när man växer upp, det blir naturligt att vilja stå på egna ben och ha ett eget liv.
Jag är mycket väl medveten om att livet blir tuffare när man bor själv. Det blir mer utgifter och man kan inte spendera pengarna på vad man vill.
Men nu har man kommit in i den perioden då man vill bilda sin egna familj - jag pratar inte om man, barn, husdjur. Familjer ser olika ut. Jag pratar om nära vänner och om mig själv. Och kanske en guldfisk eller två.

Sen håller jag även på att ta körkort. Det går segt framåt. Det slukar mina pengar. Och jag vet inte när jag tänker fixa det.
Jag blir så stressad över framtiden, jag har ingen aning om hur det ser ut. Jag söker nytt jobb, håller öronen öppna, kollar på arbetsförmedlingen varenda dag och även på bostäder. Men det ser mörkt ut just nu. Som att blicka ut över ett stormigt hav och inte se land.
När ska det för sjutton vända?

Inte blir man så mycket gladare över när man sitter på söndagsbrunchen med sina vänner, som man faktiskt har sett framemot, och hamnar längst ut på hörnan med ett par man man inte känner bra. Ett gift par, ett förlovat par, ett par, en man som har varit gift och så - jag. Jag gillar mina vänner/bekanta, absolut, men det är inte roligt när det pratas om bröllop nästa hela brunchen och jag har absolut inget att tillägga. Varför kan man inte prata mer om konst, musik, det man läste i tidningen imorse?
Jag har några sådana vänner man kan prata med om sånt, men de är tyvärr utspridda över hela världen. Skulle gärna hälsa på dom oftare, resa till deras länder, om jag hade de pengarna. Jag skulle ha dom pengarna OM JAG HADE ETT FAST JOBB. Och kanske shoppade mindre. (atleast I look fabulous, ha ha).

Det enda jag kan se framemot nu är besök av mina kusiner och vänner. De kommer vid jul och drar vid nyår. Det kommer bli roligt, att få visa stan och leka i snön (hoppas den kommer snart).

Blargh. Skönt det var att skriva av sig. Nu ska jag fortsätta kolla på serier och hoppas på en bättre morgondag.

En bild på Leila och Tamina när vi var i Paris 2011.