Tomt prat och snöstormar

Människor som bara pratar tomma ord. Visst är det irriterande? Som säger "gumman, såååå länge sen vi sågs, vi måste ta en fika typ snart" i en överdriven hög ton och kanske fnissar lite. Vi vet båda två att det inte kommer ske.
Eller man gör planer med någon för helgen, att vi ska ses, men inte bestämt vad. "Vi får se :)" :)?? :)?!?!?!?! på dig själv.
I sista minuten hör de av sig att det inte blev något. Det händer ofta så, om man inte har bestämda planer rinner det oftast ut i sanden. Tråkigt att det ska behöva bli så. Jag undrar hur man hanterar en sådan situation. Ska man säga till ens vänner att man vill ha nåt bestämt? Ska man byta vänner? Det är kanske att gå för långt. Jag tror varenda människa egentligen är så. Erkänner att jag också har varit sådan. Man ska ju kunna ställa krav i vänskapsförhållanden.
Ibland förbannar jag den svenska artigheten "javisst inga problem", när man egentligen vill säga "nej det är inte okej". Jag får kanske vara mer ärlig och skylla det på mina tyska gener. Rakt på sak.
Den svenska artigheten (eller artighet överhuvudtaget?) är lurig. Den får mig att tro att denna person är snäll och kanske tycker jag är en trevlig person att hänga med. Hur konstigt känns inte det när personen ändrat åsikt på tre röda sekunder och slutar höra av sig rätt plötsligt.
Man kan inte hjälpa det att tänka, kanske har man sagt något, gjort något förolämpande. Mina skämt var inte så roliga tydligen.
Då hamnar man i dom tankegångarna; bryr jag mig för mycket? Ska jag bara strunta i vad alla tycker?
Men det är inte så lätt. Det är mänskligt att bry sig om varandra och deras åsikter. Om är en öppen människa har man många möjligheter. Öppen för nya slags människor och vänskapen som kommer med dessa intressanta personer. Kärlek kan uppstå. Men det är även då man är mer mottaglig för smärta.
"That wall of yours - it may keep out pain, but it also may keep out love" En replik från serien Once Upon A Time.
Ska man bygga upp väggar och sluta bry sig? Kanske är det något som kommer med åldern. Man lär sig att skaka av sig tomma löften och hårda ord.

En till sak som är så irriterande när det pratas om min konst. Jag uppskattar alla fina kommenterar jag får och blir uppriktigt glad. Men denna kommentar "jag kanske till och med köper från dig haha ;)". Jaha men det har du inte gjort eller hur? Ännu värre är någon som faktiskt säger att de vill ha en tavla eller frågar vad jag säljer den för, jag ger dom priset och sedan är det helt tyst. Inget "jag ska tänka på saken" inget ja, inget nej. Total tystnad. Var priset för högt? Förväntade du dig gratis bara för att vi är vänner? Jag skulle ge bort saker gratis om jag inte lagt ner så mycket tid på det, eller det inte betydde något för mig.
Men jag har kämpat för min konst, slitit mitt hår och slängt så mycket papper för att det är så svårt. När någon sedan yttrar sig om att de vill ha konsten, då hoppas jag - ja, då tar mitt hjärta ett litet glädjeskutt- på att mödan blir belönad. Men denna tystnad får mig att gå lite sönder inombords.
Jag tar det väldigt personligt. Konst ÄR väldigt personligt. Hellre att man inte säger något alls, eller så köper man faktiskt konstverket.

Nu är jag lite lugnare inombords. Innan detta inlägg var det snöstorm - både utomhus och i mig.